Tomas Långgård från ÖSP började med en positiv uppräkning av de största råvarutillgångarna som sträcker sig över landskapen i Österbotten. Mjölk och potatis i norr, frilandsgrönsaker i mitten, växthusnäringen, spannmål, potatis och nötkött i syd. På uppgång är ekologiskt och direktförsäljning, vilket rimmar väl med att vi i internationell jämförelse har väldigt rena livsmedel, vi har låg användning av antibitioka och nolltolerans mot salmonella. Problemen utgörs av låga producentpriser och dåliga odlingssäsonger, vilket leder till att vi istället importerar livsmedel med sämre kvalitet. Finland måste bli bättre på att utnyttja kvalitetskriterierna på livsmedelsmarknaden och bli bättre på att analysera den ansvarsfulla helheten.
Sari Väänänen från EkoCentria rekommenderar alla beslutsfattare som har med mat att göra att bekanta sig med guiden för ansvarsfull upphandling av livsmedel. Denna guide torde vara bekant för alla kommunala beslutsfattarna men finns det tillräckliga resurser för att klara av att implementera den i praktiken?
Kirsti Mylläri och Marcus Åkerblom var inbjudna att tala om praxisen i Vasa och Korsholm. Flera närliggande kommuner hör till Vasa upphandlingsring, men det hindrar inte från att man även gör egna upphandlingar. Ett exempel som inte togs upp av föreläsarna men som nog dryftades i salen var mjölken. Trots att t.ex. Vörå hör till Vasa upphandlingsring så har man med ett kommunalt beslut bestämt att frångå mjölkstödet. I praktiken måste det då innebära att Vörå upphandlar mjölken skilt, för Vasa har valt Valio som mjölkleverantör av den orsaken att Valio själva sköter om byråkratin kring mjölkstödet. Helt klart är att mjölkstödet är en ekonomisk morot för kommunerna, men det borde också vägas mot kundernas (och näringsexperters) åsikter om fettfri kost och barns hälsa. Jag ställde frågan hur bindande de nationella kostrekommendationerna är i upphandlingsfrågorna till kommunförundets talare, juristen Jonna Törnroos, och hon svarade att de är en rekommendation och ett verktyg bland alla de andra möjligheter i upphandlingslagen.
Summa summarum finns det väldigt många nya verktyg som kan vara till god hjälp för kommunerna om de vill öka på andelen av ekologiskt och närproducerat, men det finns också många fällor och paradoxer. Att upphandla med mindre enheter kräver att man delar upp upphandlingarna, vilket leder till mera pappersarbete och tär på redan ansträngda personalresurser. Man har också vant sig vid att inte längre tvätta/rensa/bearbeta grönsaker så man vill ha t.ex. färdigrivna morötter som inköpsprodukt. Vilka småskaliga grönsaksodlare kan erbjuda det? Nej, vill man faktiskt ha lokalproducerat så måste man nog tänka ett steg längre och fundera om det kanske t.o.m är bättre att få köpa hela smakliga morötter? Det rimmar också väl med nya tankesättet i skola och dagis att barnen ska lära känna matens ursprung bättre och också själva få sätta händerna i jorden emellanåt.
Den nationella matstrategin har en tydlig målsättning: År 2030 äter finländarna hållbart och etiskt producerad, inhemsk, hälsosam och trygg mat. Det låter toppen! Men hur ser samstämmmigheten ut bland begreppen och hur långt in på olika miljö- och sociala aspekter har kommunerna resurser att gå? Vad är okej att importera om det inte finns att få tag på i Finland, och vilka råvaror kan vi ersätta? ”Klarar” sig våra barn utan ris? Borde all mat egentligen produceras med förnybar energi? Det är viktigt att komma ihåg att upphandlingslagen bara är ett förfarande, själva substansen i produkterna och dess väg till matbordet måste beaktas långt innan och mycket noggrannt, gärna i ett tillräckligt stort demokratiskt samförstånd med experter från olika områden inom kost, hälsa och hållbarhet.
Charlotta Asplund, Kvinnoförbundet i Korsholm
