Martyrskapet som strategi och livshållning

11.01.2016 kl. 14:52
Om martyrer och det där med att fördela inte bara jämnt - utan i mån av möjlighet också jämt

Martyrskapet som strategi och livshållning

Det sägs att om man vill försöka ringa in en martyr och på något sätt definiera vad ett sannt martyrskap utmärks av, ska man ställa sig frågan: vem är det alltid mest synd om?  Vem är den person som nio gånger av tio är den som rengör ugnen? Som alltid måste gå ut och byta däck i den vidrigt kalla och mörka höststormen? Som inte ens den egna hamstern visar några som helst känslor av kärlek för? När du har svaret på den frågan, då har du satt fingret på martyren.  Håll dock alltid i minnet att dessa martyrer på mer än ett sätt gör ett hårt arbete. För att kunna uppträda verkligt raffinerat och inte bli bortförklarad och klassad som en traditionell gnällspik måste hon eller han (för naturligtvis finns det martyrer av båda könen, här snackar vi jämställdhet i toppklass) behärska den svåra konsten att vara samtidigt tapper och glättig. Det handlar om att vara subtil.

Själv drabbas jag med ojämna mellanrum av martyrskapets bördor. Det är svårt att veta exakt vad som utlöser det men min kvalificerade gissning är det aldrig sinande hushållsarbetet i kombination med allt det andra som ska utföras i livet för att maskineriet ska rulla på i lagom takt. Diskberg kan vara en sådan utlösande faktor. Så även berg av skjortor som ska strykas. Texter som ska skrivas. Beredningar som ska läsas. Och allra helst en kombination av allt det ovan nämnda, då väcks garanterat min inre martyr. Halvt snyftande står jag och plockar i och ur diskmaskinen samtidigt som jag läser föredragningslistor med ena ögat och vindar med andra ögat mot texten till kåseriet som skulle ha varit inlämnat igår helst. Efter det ilar jag med hukande axlar iväg mot dammsugaren som jag springer runt ett varv med medan strykjärnet blir varmt. Innan jag börjar stryka matar jag in ett lakan i mangeln. Skjorta. Lakan. Skjorta. Lakan. Lite beredning. Text. Och när någon frågar om jag behöver hjälp ropar jag frustrerat Nej det behöver jag inte. Det går bara bra. Jag har allt under kontroll!

Under de stunderna är jag alltså en avancerad martyr, eftersom en sådan utmärks av att, vanligen oombedd, arbeta mycket hårt. För martyren är det viktigast att man orkar till det bittra slutet, speciellt när ingen annan orkar. Martyrskapet är tveeggat på så vis att det i längden naturligtvis kör slut på en, ändå brinner en liten låga av tillfredsställelse långt där inom en. En förrädisk låga som leder till att man vill ha mer. Mer späkning och uppoffring. Mer av varan ser ni nu hur synd det är om stackars lilla plågade mig? För det är ju ganska behagligt ändå, att åtminstone skenbart arbeta sig blodig. Tacksamt nog är det dock inte varenda dag mina martyrskov faller på, men när de gör det avundas jag inte de människor som måste vistas i min sammanbitna närhet.

En ovan martyrspårare kan kanske tänka att martyrskap är en kvinnlig åkomma, men som vi redan konstaterat är fördelningen tämligen jämn. Hur är då mannen som martyr? Jo inte så otippat framträder även han ofta i samband med hushållsarbete exempelvis disk: Jamenvisst kan jag diska! Jag ska bara med enbart handkraft dra vedkärran till skogs och hugga ner några björkar, klyva upp dem och bära in några kubik ved – så kommer jag sedan och diskar före jag sotar pannan och skorstenen! Inga problem!

Man kan skratta åt det hela och människosläktet som sådant. Man kan också gråta mellan varven. Bäst skulle det förstås vara att istället för att köra hela martyrgrejen prata med varandra innan det går så långt att någon känner att de måste bära halva världen och hela hushållet på sina axlar. Det kanske skulle spara på alla typer av magsår och frustrationer för oss inblandade? För den som tycker om att leva ut sitt martyrskap skulle ett sådant förfarande eventuellt erbjuda färre tillfällen till dramatik, men i det långa loppet kan jag tänka mig att det  definitivt skulle vara bättre för vår hälsa och våra gemensamma liv. Om du inte håller med om det jag skriver och kanske känner att du aldrig gett din inre martyr en ärlig chans så kan jag rekommendera Maria Lindhgrens & Katarina Mazettis Handbok för martyrer. I den hittar du allt du behöver veta om ett framgångsrikt martyrskap!

God läsning till er!

Krönikan har tidigare publicerats i Kuriren