Från och med augusti i år får kommunerna själva bestämma om de ska ge alla barn en dagisplats på heltid eller om barnet bara får en halvdagsplats, dvs 20 h i veckan, i de fall en förälder är hemma. Barn med specialbehov kan dock få en heltidsplats.
Det här är en återgång till hur det var före 1996, dvs. så som det var då mina barn var små. Då kunde ett äldre barn få en halvdagsplats även om föräldern (på den tiden i de allra flesta fall mamman) var arbetslös eller hemma med mindre syskon. Detta i de fall det fanns plats på daghemmet. Många barn var också i familjedagvård, en vårdform som jag personligen tyckte mycket bra om, speciellt när barnen var i åldern 1,5 - 4 år. Och barnen trivdes.
För det är ju barnen vi ska tänka på, och deras rätt till vård, inte föräldrarnas rätt. Samtidigt ska vi förstås ge alla barn samma möjlighet till fostran och stimulans. Ett barn till en arbetslös ska inte "straffas". Men samtidigt söker både kommunerna och staten inbesparingsmöjligheter och man har räknat att en sådan här åtgärd att inskränka den subjektiva rättigheten till dagvård sparar 62 miljoner euro om året. Vi får se hur det går....
Det viktigaste ifråga om dagvård är nog ändå att vi har råd att hålla små grupper i daghemmen. Så om den subjektiva rätten till dagvård sätts mot gruppstorleken väljer jag nog det senare. Och så hoppas jag att hemmaföräldrarna inser det härliga med småbarn och orkar ta hand om sina egna barn åtminstone halva dagen i!
