Tänk er ett tåg, ett gammalt och tungt sådant med många vagnar. Vi kan säga ett gammalt ånglok. Loket med alla dess vagnar är snudd på irriterande långsamt, men trots dess långsamhet så vet vi måhända alla hur det förhåller sig med tunga föremål: Det krävs mycket för att påverka dem. Det räcker inte med en man eller en kvinna för att stoppa dem. På samma sätt förhåller det sig om man vill ändra riktning, man kommer ingen vart utan gemensamma ansträngningar. Och till och med då är det inte alldeles lätt.
Tänk sedan ut ett namn för hela detta kompakta tåg. Den här gången skulle vi kanske kunna kalla det ... förslagsvis, Kommunen? När det gäller tåget Kommunen väljs vart fjärde år – bland alla passagerare – dels vem som ska styra tåget och dels vem som ska sitta i de främre vagnarna. Detta görs genom något som kallas representativ demokrati vilket innebär att alla som ska färdas i tåget förutom sin köpta biljett (vi kan kalla den skatt) får en extra biljett som de har rätt att ge till någon person som han eller hon har förtroende för. Så stort förtroende att hen tycker att personen ifråga ska få plats i den första vagnen. En vagn som vi kan döpa till förslagsvis ... Kommunfullmäktige. Alla väljer ändå inte att ge sin biljett åt någon. Vissa gånger av den orsaken att man inte hittar någon som man har förtroende för, vissa gånger för att man helt enkelt inte orkar. Och det är ju förstås dumt – för tåget kommer att gå oavsett. Tåget måste gå.
Nåväl. Biljetterna räknas och den som fått flest ges plats i vagn nummer ett. Det kan kännas fint att ha fått så många biljetter att man får sitta där. Jättefint. Men också väldigt ansvarsfyllt och mellan varven till och med betungande. För nu är det så att även om personerna i den här vagnen inte sitter i loket, så är det ändå de som förväntas ha koll på styrningen. Till sin hjälp utser de sinsemellan den besättning som ska sitta i loket. Ett lok som vi kan kalla Kommunstyrelsen. Loket måste naturligtvis ha någon slags bränsle, vi kan säga koks i det här fallet. Och denna koks måste fördelas så att det räcker hela sträckan och inte bara halva. För då blir det ju tokigt. Det kan vara svårt att få tag på koks mitt ute i ödemarken. Så vad Kommunstyrelsen med hjälp av lokföraren (japp, det finns också en sådan, går under benämningen Kommundirektör) försöker göra, är att beräkna hur mycket som kommer att gå åt det närmaste året. Och hur mycket som får gå åt. Man måste ju betänka att loket och tåget inte ska gå bara ett år utan många år efter varandra.
Bränsleåtgångsprogrammet kallas rambudget. Och för att inte Kommunstyrelseloket med sin lokförare ska kunna brassa på eller snåla precis hur de vill, så måste rambudgeten godkännas av de som sitter i Kommunfullmäktigevagnen.
Men nu har vi glömt bort de andra vagnarna. För ser ni, det här är ett märkligt tåg! All eldning sker inte i Kommunstyrelsevagnen utan koksen fördelas både så jämnt som möjligt och utgående från behov ut till flera vagnar som följer på Kommunstyrelseloket och Kommunfullmäktigevagnen. Vagnarna som vi kan kalla Nämnder har alla en liten hjälppanna och passagerarna i vagnarna utses även de av personerna i Fullmäktigevagnen. Inte bara bland dem själva utan också bland de personer som gav sitt förtroende i form av en biljett. Alla dessa Nämndvagnar har alltså också ett ansvar att driva tåget framåt med hjälp av den kokssäck som utgör deras beskära del av rambudgeten. Till sin hjälp har man även specialinbjudna passagerare, vi kan kalla dem tjänstemän,som är utbildade för att på ett gott sätt driva tåg. Förutom att vara tjänstemän kan dessa passagerare också sitta med i andra vagnar, dock inte i Kommunstyrelseloket eller Fullmäktigevagnen.
Så allt fortsätter i maklig takt framåt. I regn, blåst och snö. Ibland till och med i sol. Backe upp och backe ner genom ett ständigt föränderligt landskap.
Det här låter ganska enkelt kunde man tycka. Det är väl bara att elda på och följa rälsen? Men då glömmer vi bort att bränslet måste fås någonstans ifrån och det händer sig ibland att stränga ransoneringar görs från det Högsta Tågbolaget. Det kan också hända att många passagerare vill åka i ett annat landskap och väljer att helt byta tåg och då blir biljettinkomsterna lägre. Allt emellanåt kan det även vara tämligen kaotiskt på tåget. Dels av den orsaken att många personer – vi kan säga till och med de flesta – har plats i flera vagnar. Vilket gör att det ibland uppstår panik när man måste springa mellan de olika vagnarna och elda lite här och lite där. Ibland kanske någon passagerare grips av lust att helt koppla bortKommunstyrelseloket och skrika otidigheter till Kommunfullmäktigevagnen tills man inser att det funkar ju inte. Ensamma har man inte tillräckligt med bränsle utan alla behövs. Ibland kanske man vill byta räls och kanske inte förstår varför i hela friden man inte bara kan växla spår – men med ett så pass stort och tungt tåg sker det som sagt inte i en handvändning. Man måste ha framförhållning. Och arbeta tillsammans. Ytterligare försvåras måhända processen av kommunikationssystemet som ibland kärvar.
De passagerare i följevagnarna som i förtroende gav sina biljetter upplever med ens att de inte vet vad som pågår. De ser ut genom kupéfönstren och förstår inte i vilket landskap de befinner sig. Då är det gott att veta att trots högtalarna kanske tillfälligt är ur funktion så finns alla tidtabeller, färdriktningsbeslut och information om menyer på det som kallas internet. Där tågbolaget har en helt egen sida. All information nämligen är och bör vara offentlig i tågsammanhang. Och varje passagerare har getts rättigheter till dessa sidor. De till och med förväntas att ta del av information som berör dem och komma in med initiativ på alternativa färdriktningar och förslag på hur resan kan göras trivsammare. På tågspråk kallas det delaktighet. Det man dock behöver komma ihåg att beakta är att tåget fortsättningsvis har många vagnar och målet är att alla ska få bästa möjliga service. Att alla ska komma fram.
Så tåget tuffar vidare. Och under de bästa av dagar fungerar allt som det ska. Rälsen är tämligen rak. Kommunikationssystemet löper ypperligt. Ångpannorna är lagom varma. Ingen känner behov av att skrika åt varandra eller skriva fulheter på tågbolagets internetsida. Eller motsvarande sidor. Alla håller i åtanke att man faktiskt har plats på samma tåg. Och alla jobbar på för att skapa den mysigaste kupén och hitta det bästa landskapet att ta sig fram i. År efter år. Och sen, efter fyra år blir det dags för alla att byta plats. Biljetter och sittplatser delas ut och koks fördelas. Och framåt bär det.
Själv har jag inlett mitt sista år i de främre vagnarna. Jag har sprungit min beskärda tid mellan Kommunfullmäktige- och Nämndvagnarna, ibland också fått sitta med en stund i loket eller muttrande slagit mig ner i en av vagnarna längre bak. Jag har varit med då kommunikationssystemet legat helt nere, men också fått vara med då kommunikationen löpt i alla riktningar. Tunga år har det varit och är, men också lärorika och givande. Tågbranschen är tuff, men om vi inte lyckas hitta människor som vi vill ge vårt förtroende och en biljett åt, så står tåget kvar på stationen. Likaså står tåget kvar om de människor som får biljetterna inte tar sitt ansvar och kliver upp i anvisad vagn. För ser ni, oavsett vagn, måste det finnas en känsla av förtroende och ett ömsesidigt ansvar. Och för både min, tågets och de övriga passagerarnas del hoppas jag att det år 2017 finns många hugade passagerare till varenda en av de olika vagnarna.
För jag kommer att stå där med en extra biljett att överräcka.
